FORMSNACK

Ulf Johansson som tagit initiativet och skrivit boken Ryttare är idrottare, som handlar om fysträning för ryttare. Ulf var länge en fälttävlansryttare på elitnivå och vann bland annat SM 1994 med hästen Cyklon. Han är idag en väletablerad tränare med gedigen kunskap på området. Johansson menar att ryttare oftast är mycket noga med vad hästarna äter och hur de tränas men ryttarna själva slarvar med underhållet av den egna kroppen. Läs mer om detta:

http://www.stallsmart.nu/article.aspx?forumID=177&articleID=2792

Ytterligare artikel om ämnet http://www.stallsmart.nu/article.aspx?articleID=2156&forumID=151


Hovspår i Hagaparken

Ida Olofsson har högskoleutbildning i biomedicin med inriktning fysisk träning, är licensierad personlig tränare och fystränare samt diplomerad styrketräningsinstuktör och coreinstruktör. Hon har ridit sedan barnsben och tävlat ponnydressyr på elitnivå och deltagit i fyra SM på två olika ponnyer. I sitt examensarbete på 10 p utvecklade hon ett träningsprogram för ryttare. Programmet består i huvudsak av träning på balansboll och har bålstabilitet som grund

för alla övningar för passa för ryttare. Två ryttare testade träningsprogrammet och ansåg att det skulle passa för de krav som ställs på dem som ryttare. Ni som läste mitt inlägg om artikeln i DN söndag idag om funktionell träning med pilatesboll, kommer att märka stora likheter med detta.

Examensarbetet är mycket välarbetat och mycket intressant och Olofsson går grundligt igenom de krav som ställs på ryttare när det gäller styrka, kondition och smidighet och går grundligt igenom den muskulatur som hon har kommit fram till bör finnas med. Uppsatsen finns i fulltext, följ länken nedan.

http://dspace.hh.se/dspace/bitstream/2082/1088/1/Fystraning%20for%20ryttare.pdf

Ha det gott!
Kram Å-H

På söndagen åkte jag så med min väninna Soffi till Skåne och det blev en härlig utflykt. Tänk vad mycket man hinner avhandla på 120 mil. Vi hade dock behövt det dubbla för att tömma ut alla samtalsämnen! På söndagseftermiddagen kom vi fram till Flyinge, Sveriges hästmecka, och jag blev helt fascinerad av denna lilla egna värld med hästar och hästmänniskor. Nästan varenda litet hus hade ett stall och hästhage. Det var 14 år sedan jag satt på en häst senast och har skickligt undvikit hästvärlden sedan dess. Från fem års ålder fram till 27 årsåldern var jag inbiten hästfantast och tävlade intensivt i hoppning, dressyr, fälttävlan och galopp. När jag blev vuxen och fick barn insåg jag att jag aldrig skulle ha råd att hålla på i den omfattning jag ville. Jag ville ju tävlingsrida.

Jag och min älskade tävlingsponny Playboy när vi har vunnit distriktsmästerskapet i ponnygalopp på Täby.Tittar ni noga så är det faktiskt Anders Gernandt som är speaker. Det var tider det!

Jag och Playan 1981

Efter ett försök att ta upp två hästar från vår gård i Södermanland till Stockholm tillsammans med samma Soffi som ovan, avvecklade jag denna hobby. Jag hade helt enkelt inte råd. Soffi fortsatte och det är därför jag nu är på väg till Skåne. Soffi har ett fantastiskt sto på sex år med talang för stora uppgifter och Soffi har också två små barn och en sambo som har ruttnat på att hästen och ridningen tar all tid. Soffi känner att hon inte riktigt hinner matcha sin häst och ska nu låta en mycket skicklig beridare som heter Henric Ankarcrona tävla hästen och senare sälja henne. När jag höll på med triathlon undrade folk hur jag hann med. Då brukade jag skratta och säga att jämfört med ridningen var triathlon "a walk in the park". Ridsport är inte en liten trevlig hobby, utan en livsstil som kräver totalt engagemang och MASSOR av pengar, talang och tålamod.

Jag och Chenial


Soffi och Axl


På vägen passerade vi Mc Donalds. Det var en så märkvärdig tilldragelse att den behövde förevigas tyckte jag.

Och självklart var vi ju tvungna att stanna vid Gränna så att jag kunde handla polkagrisar "till barnen". Givetvis fotar jag Soffi framför så att det ser ut som att det är hon som ville att vi skulle stanna till vid Gränna...


Nora kikar fram. Får inte polkagrisar, men äpplen.


När vi kom fram till Flyinge så visade det sig att de hade det ovanligt kallt. Det var 6-7 grader men ingen tjäle i marken. Vilken dröm för en ryttare!


Soffi och Nora passerar hagen och en av stallkompisarna bestämmer sig för att se farlig ut. Nora blev väl inte så där vansinnigt rädd...


Nora på väg till stallet där hon ska bo


När jag stod på gårdsplanen framför Flyinge Avels- och hästsportcentrum och beundrade de vackra byggnaderna kom jag förvånansvärt snabbt in i "hästtänket" igen. Bodde jag på ett sånt här ställe skulle det inte ha varit så tungjobbat. Vad sägs om massor av stora ridhus, mjukt i backen med underbara ridområden och t.o.m. överbyggd galoppbana och MYCKET billigare stallhyror än i Stockholm! Jag förstår att hästfantaster flyttar hit.


Soffi ska bo på Flyinge i tre månader med sin yngsta son och fundera över hur hon ska göra framöver och jag är riktigt avundsjuk. Jag älskar Skåne och hade glömt hur mycket jag gör det.


Det här blir Soffis och lillbebbens utsikt. Inte helt fel...

På kvällen tittade vi på när Henric Ankarcrona red Nora litegrann i ridhuset och jag hade varit smart nog att ta med mig riktigt tjocka kläder, för är det något jag minns av alla mina år med hästarna så är det hur jäkligt jag har frusit. Jag kikade på en del andra ekipage och konstaterade att flera hade en ganska dålig kroppshållning på hästen. Nu såg jag mer på problemet ur hållbarhetssynvikel  än rent estetiskt och kommenterade att vissa skulle få rygg och nackproblem om de inte gjorde något åt saken. Detta blev min första läxa att kolla upp när jag kom hem. D.v.s. Hur bör ryttaren träna sin kropp?

Henric och Nora

Därefter gjorde vi oss i ordning och åkte och mötte upp en av Soffis väninnor och hennes sambo och åt på en mysig italiensk restaurang i Lund som heter Vespa, som för övrigt betyder geting på italienska.

Soffi mätt och belåten efter att vi hade ätit en faslig massa vitlöksbröd och en rejält med pasta

Väl tillbaka på Flyinge så satte jag och Soffi igång att möblera om så att lägenheten skulle vara trivsam när Soffi och lilla bebisen kommer dit om några veckor. Vi kånkade möbler i branta trappor till klockan ett på natten. Soffi hade utlovat vin och mys efteråt men tyvärr upptäckte vi att vi hade glömt tändstickor att tända alla mysiga värmeljus Soffi hade plockat med sig. Vi finkammade hela huset och försökte få eld på papper via spisplattan men ICKE. Sen kom vi på att vi även hade glömt snacks och ännu lite senare att vi var väldigt trötta. Det hela slutade med att vi bara drack några ynkliga klunkar av rödvinet och sen dråsade i säng och sov som klubbade sälar.


En vanlig syn när man kommer med bil på Flyinges område.

Följande morgon skulle vi åka hem och det var riktigt sorgligt. Det kändes som om tiden hade stått stilla och jag var tillbaka i hästlivet och kom på mig själv med att tänka. "Tja så här skulle jag kunna tänka mig att bo och ha det". Herregud! Var kom det ifrån? Har inte haft en tanke på hästar på evigheter. Ja, ja vinner jag 50 miljoner på LOTTO så ska jag flytta dit- inte förr...

Innan dess hann vi dock med en morgonfika på Flyinges Café

Numera krävs det inte så mycket för att jag ska vara nöjd, bara jag får en kopp kaffe så kan jag leva med att jag inte har någon häst... Här sitter jag och fikar med utsikt över Flyinges tävlingsarena som harvas och sköts minutiöst. Man har t.o.m. sprinklers som bevattnar underlaget så att det håller sig mjukt och fjädrande.


Flyinges vackra ljusa stallar. På Flyinge är det obligatoriskt att hälsa på alla. Ingen behöver fundera på om de ska hälsa på någon eller inte. Snacka om trevlig inställning och vad gör inte det för hälsan och människors välbefinnande? Någon klok människa sa att inget mänskligt möte kan vara så litet att det inte lämnar ett avtryck. Jag håller fullständigt med!


Så här vackra hus har de på Flyinge. Lägg även märke till "svartbyggena" uppe på taket. Det är storkar som "bor" där.

Det var på hemresan vi kom in på det där fenomenet självförtroende som är så oerhört viktigt i ridsport och som så många har problem med. Både jag och Soffi konstaterade att bristen på själförtroende hade ställt till det för oss många gånger på tävlingsbanan. Nyfiket undrade jag om det finns några grenspecifika "behandlingar" för detta, så detta blir läxa nr. 2 att kolla upp.


Inte ens enkelriktat hindrade oss från att skaffa kaffe och kanelbullar.

138 timmar efter att jag lämnade Solna återvände jag med totalt 120 mil i kroppen och en massa intryck och återuppväckta minnen. Nu väntade lite mat och sen sängen för att orka köra ett spinningpass kvart i sju följande morgon. Tyvärr vaknade jag förkyld och gjorde inte saken bättre av glömma pulsklockan. Man FÅR inte glömma pulsklockan när man är krasslig!! Nu har jag knappt någon röst. Klantigt!
Nåja, kunde säkert varit mycket värre :-)
Ha det gott så återkommer jag med mina "läxor"
Kram Åsa-Helena 

Det är alltid roligt att komma iväg på konvent och få lite inspiration, i synnerhet som det var länge sedan jag var på ett sådant. Eftersom jag är en inbiten spinningnörd som har cyklat sedan 1996 så kommer jag faktiskt lämna en del synpunkter och omdömen om konventet. Att säga att jag inte gillar någonting utan att konkretisera är inte min stil, så därför hoppas jag att min kritik ska kännas konstruktiv och inte "sågande". (Kom gärna med synpunkter och kommentarer!)

Dagen inleddes med ett pass av Therese Hämäläinen som kallades Energyboost. Det kan tilläggas att det alltid är tufft att köra först på ett konvent då folk kanske fortfarande är trötta men därför är det desto viktigare att ge energi. Therese inledde klassen med att gå igenom de olika greppen på cykeln, vilket åtminstone fick mig att höja på ögonbrynen, eftersom så gott om samtliga deltagare var spinninginstruktörer. Kanske menade hon att cykelmodellen var okänd för deltagarna men tyvärr fick åtminstone jag känslan av att hon inte var medveten om att hon körde för kollegor. Therese berättade att hon fokuserade på att vi skulle arbeta kontrollerat med benmuskulaturen och med coren som kärna. Tyvärr instruerade hon som så många andra att man skulle spänna magen när man cyklar och det blir olyckligt. Andningen ska ske med hjälp av diafragman och spänner man magen hamnar andningen högre upp och det är inte alls önskvärt. Tyvärr.

När det gäller att arbeta kontrollerat med bensmuskulaturen så är det ju en regel. Att arbeta med s.k. smartcycling teknik är något man alltid ska betona som instruktör, så detta var inte heller någonting nytt eller inspirerande. Det var utlovat att det skulle medfölja två dansare som skulle dansa på klassen, men tyvärr så blev detta inställt, vilket var lite synd. Cueing tekniken och förmågan att förmedla exakt vad som ska göras och när får inte riktigt godkänt. Detta gällde genomgående för instruktörerna faktiskt. Therese hade annars en mycket god teknik och klassupplägget var godkänt men inget extra, utan det kändes som ett helt vanligt spinningpass och det är tyvärr inte tillräckligt på ett konvent. En bidragande orsak kan också ha varit att det också kändes som om hon instruerade till ganska orutinerade deltagare och att hon var ganska återhållen i sin instruktörsstil.

12.30 Körde Andreas Glennfalk ett pass han hade döpt till Gott och blandat. Andreas började som tränare 1995 och utbildar instruktörer på S.A.F.E., vilket givetvis gjorde att jag hade ganska höga förväntningar på denna klass. Andreas hade en bra positiv utstrålning men han verkade faktiskt lite trött. Vi körde intervaller och det kändes bitvis som om vi fick vänta på att Andreas återfick andan. Kanske var detta en gimmick men den gick inte fram i så fall. Annars är det ju bättre att man som presentatör kör lite försiktigare så att man orkar instruera klart och tydligt med kropp och språk.

Min känsla var att det var lite för enkelt, lite för basic, och det kändes inte som att Andreas var riktigt laddad. Musiken gick inte att höja så högt som vi deltagare hade önskat och vad det nu berodde på vet jag inte, men sådant måste funka om det ska bli riktigt bra. Musiken var helt ok, men inte mer. Inte så väl synkat och väl anpassat som jag hade hoppats. Det är att göra det för lätt för sig att uppmana folk att ta sitt gruppansvar och ha skoj eller ta i. Givetvis är det ju upp till deltagarna om de vill ta i och ge det där extra de kanske inte ger när de tränar själv eller har egna pass, men presentatörens uppgift är ju just att utmana, engagera och inspirera till att vilja just det.

Efter detta var jag lite besviken och rannsakade mig själv. Kanske är det inte bättre än så här? Kanske är jag förstörd efter att ha bevistat Monika Björns och Mats Slorfeldts Millenium workout spinning convention med deltagare, presentatörer och föreläsare från halva jordklotet, tänkte jag dystert.

Efter lunch löste det sig emellertid! Då kom nämligen Nils Torring och körde ett pass och då föll bitarna på plats. Nils bjöd på sig själv och instruerade med både humor och självdistans. Passet var väl genomtänkt och fyllt av små utmaningar som tände hela salen. Musiken satt som en smäck och kondition och teknik hade han så helt plötsligt var allt kristallklart - så här går en riktigt bra presentation till. Vi arbetade emellanåt uppdelade i två team som krigade mot varandra och jag kände nästan mina tävlingshorn växa ut i pannan... Ska man kommentera något så skulle det i så fall vara att det kunde bli ännu lite tydligare med vad som skulle göras och när. När man börjar bli trött behöver man klara och koncisa direktiv. Ingenting nytt och "världsomvälvande" gavs men väl en alldeles utmärkt rolig och inspirerande klass och presentation.

Denna slutkläm gjorde att dagen kändes väl värd sina pengar och jag riktar ett stort tack till KTH-hallen som hade gjort ett kanonarrangemang. Trevligt bemötande och ett arrangemang som inte gnisslade någonstans. Mycket lägligt fick alla deltagare med sig en varsin röd ros att imponera på sin käresta eller närmaste med. Tyvärr förstod Svenne att jag inte hade köpt rosen själv...

Än en gång tack till KTH-hallen.
Jag kommer gärna tillbaka!

En lång händelserik vecka har nått sitt slut och nu stundar en förhoppningsvis lika händelserik helg. I morgon är det spinningkonvent på KTH-hallen med, som jag tror och hoppas, duktiga presentatörer. Det ska bli jättekul och jag hoppas bli rejält inspirerad. På söndagen bär det iväg till Skåne i bil tillsammans med min väninna och hennes häst. Hästen åker dock i hästtrailer och det är ju fint. Det skulle bli lite trångt i bilen annars... Hon ska flytta ned till Skåne för att komma bort ett tag, och jag är nästan lite avis. Det är något speciellt med att resa bort och att flytta och bryta upp helt med allt för ett tag. Jag har en ganska romantiserad bild av sådant, måste jag erkänna. Förmodligen för att mina uppbrott har rört sig inom ett område mellan Tyresö, Åkers Styckebruk, Västerås och Solna, inte världsomspännande direkt:-).

Kvällen ska tillbringas med god mat, godis som kommer att avnjutas utan det minsta dåligt samvete (varför skulle jag ha det, ni har väl hört talas om kolhydratladdning:-)), och trevligt umgänge med min man.

              

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag stöter på en klient som har problem med sitt ätbeteende som berättar att det hela har börjat med en kommentar från en idrottstränare om att hon borde gå ned i vikt eller att hon har gått upp i vikt. Varje gång blir jag lika förbannad och frustrerad över att det ska vara så svårt för idrottstränare att förstå vilken otrolig skada de orden ställer till med.

Om man nu vill komma till rätta med dåliga kostvanor på idrottsklubbarna så får man baske mig göra det kollektivt och kostråden som ges ska följa vanlig svensk praxis för energiberäkning (inte svältkost som på en del håll-skräckexemplen är många). Det man eventuellt tror sig vinna på att få någon deltagare att gå ned i vikt är verkligen ett korkat risktagande. Vilket är bättre - att ha en idrottare som väger nåt kilo för mycket och mår bra eller en idrottare som får en ätstörning, går sönder och måste sluta helt?

Morr från ilsken Åsa-Helena