Så tacksam
Nu sitter jag och njuter på min balkong och bloggar efter att våra mammor har varit här och ätit tårta och toscakaka som jag har bakat. Vi firade min födelsedag som var i tisdags. Jag försökte få Svenne att tycka att jag även idag skulle behandlas som ett födelsedagsbarn . Det gick sådär. Han gick inte på det.
Det där med att fira födelsedag när man är vuxen och inte ens fyller jämt är ju ganska fånigt men eftersom jag och Svenne är så pass osociala så är dessa värdefulla tillfällen att träffa släkten på. Jag är så glad att mamma orkade ta sig hit, eftersom hon har varit väldigt knackig efter att ha blivit liggande på akuten i tolv timmar med tarmvred och därför fått operera bort en bit av tarmen. Det är inte roligt att bli gammal. Hur mycket klämkäcka artiklar och utrop om att åldern inte har någon betydelse vi än matas med. Hon kämpade sig upp för våra tre trappor utan hiss mötte mig med ett segervisst leende. ”Jag kände att jag var tvungen att ge det ett försök.” Bra lilla mamsen, bra! ” Sluta aldrig att försöka!
Imorgon är det sista dagen på min första semesterperiod och jag har haft det jätteskönt. Vi har tagit det lugnt och njutit av vår balkong som har blivit så mycket större efter renoveringen. Vi har både gurka, tomater, sallad och kryddor. Vi har även fem stycken solrosor. De odlade jag efter att ha kommit överrens med grannkillen Rickard om att det vore piggt att låta lite glada solrosor stå i bjärt kontrast till alla balkonger som inte har en gnutta grönt. Jag trodde att alla grannar fullkomligt skulle bo på sina fina balkonger, men vi är bara en handfull som använder balkongen. Kanske är alla bortresta, men då har de varit det i många månader nu…
Den här våren har som jag skrev tidigare varit asjobbig och jag var fasligt nära utmattning. Jag är så tacksam över att jag har så mycket kloka människor omkring mig som kan få mig att inse att jag inte kan leva i 200 km i timmen hela tiden. Och jag behöver inte komma ihåg tre hela akademiska utbildningar i huvudet. Jag behöver inte vinna diskussioner med Mattias om livets alla faror. Jag kan diskutera tills jag blir blå i ansiktet. Det hjälper liksom inte. Och handen på hjärtat hur många lyssnar på sina föräldrar efter att ha passerat puberteten? Det har tagit så lång tid att fatta att jag inte behöver hålla på. Att jag faktiskt förvärrar genom mina diskussioner. Detta trots att jag som professionell vet det hur bra som helst. Det är annorlunda att vara mamma. Så är det bara.
Jag har så mycket att vara glad över och när jag får tid att hämta andan inser jag det mer än någonsin. Jag är också glad över att jag efter tretton år har haft styrkan att tacka nej till att köra spinning på lördagar. För jag behöver få vila och ha EN sovmorgon i veckan. Som alla andra. Jag behöver inte vara stålkvinnan, för det är ingen som kräver det. Förutom jag. Det vet jag också som professionell. Hur bra som helst. Och även om något är väldigt, väldigt roligt så kan det bli för mycket ändå. Tyvärr. Kommer att sakna lördagsspinningen som bara attan. Men jag gör det för min egen skull.
Morgonspinningen fortsätter jag med i Solna, tänker ju inte sluta helt med spinning, och jag gläds åt mitt kära Solna World Class där Johnny hela tiden målar, fixar, köper nya maskiner, redskap och med outtröttlig energi förbättrar gymmet. Och alla nya roliga övningar som jag har lärt mig tack vare honom och hans nya funktionella redskap. Igår var jag på hans X-Fit och herre min je vilken träningsvärk jag har idag! Men det är en behaglig träningsvärk. En sån där som får en att känna sig så jäkla nöjd.
Kramar Åsa-Helena
