FORMSNACK

På söndagen åkte jag så med min väninna Soffi till Skåne och det blev en härlig utflykt. Tänk vad mycket man hinner avhandla på 120 mil. Vi hade dock behövt det dubbla för att tömma ut alla samtalsämnen! På söndagseftermiddagen kom vi fram till Flyinge, Sveriges hästmecka, och jag blev helt fascinerad av denna lilla egna värld med hästar och hästmänniskor. Nästan varenda litet hus hade ett stall och hästhage. Det var 14 år sedan jag satt på en häst senast och har skickligt undvikit hästvärlden sedan dess. Från fem års ålder fram till 27 årsåldern var jag inbiten hästfantast och tävlade intensivt i hoppning, dressyr, fälttävlan och galopp. När jag blev vuxen och fick barn insåg jag att jag aldrig skulle ha råd att hålla på i den omfattning jag ville. Jag ville ju tävlingsrida.

Jag och min älskade tävlingsponny Playboy när vi har vunnit distriktsmästerskapet i ponnygalopp på Täby.Tittar ni noga så är det faktiskt Anders Gernandt som är speaker. Det var tider det!

Jag och Playan 1981

Efter ett försök att ta upp två hästar från vår gård i Södermanland till Stockholm tillsammans med samma Soffi som ovan, avvecklade jag denna hobby. Jag hade helt enkelt inte råd. Soffi fortsatte och det är därför jag nu är på väg till Skåne. Soffi har ett fantastiskt sto på sex år med talang för stora uppgifter och Soffi har också två små barn och en sambo som har ruttnat på att hästen och ridningen tar all tid. Soffi känner att hon inte riktigt hinner matcha sin häst och ska nu låta en mycket skicklig beridare som heter Henric Ankarcrona tävla hästen och senare sälja henne. När jag höll på med triathlon undrade folk hur jag hann med. Då brukade jag skratta och säga att jämfört med ridningen var triathlon "a walk in the park". Ridsport är inte en liten trevlig hobby, utan en livsstil som kräver totalt engagemang och MASSOR av pengar, talang och tålamod.

Jag och Chenial


Soffi och Axl


På vägen passerade vi Mc Donalds. Det var en så märkvärdig tilldragelse att den behövde förevigas tyckte jag.

Och självklart var vi ju tvungna att stanna vid Gränna så att jag kunde handla polkagrisar "till barnen". Givetvis fotar jag Soffi framför så att det ser ut som att det är hon som ville att vi skulle stanna till vid Gränna...


Nora kikar fram. Får inte polkagrisar, men äpplen.


När vi kom fram till Flyinge så visade det sig att de hade det ovanligt kallt. Det var 6-7 grader men ingen tjäle i marken. Vilken dröm för en ryttare!


Soffi och Nora passerar hagen och en av stallkompisarna bestämmer sig för att se farlig ut. Nora blev väl inte så där vansinnigt rädd...


Nora på väg till stallet där hon ska bo


När jag stod på gårdsplanen framför Flyinge Avels- och hästsportcentrum och beundrade de vackra byggnaderna kom jag förvånansvärt snabbt in i "hästtänket" igen. Bodde jag på ett sånt här ställe skulle det inte ha varit så tungjobbat. Vad sägs om massor av stora ridhus, mjukt i backen med underbara ridområden och t.o.m. överbyggd galoppbana och MYCKET billigare stallhyror än i Stockholm! Jag förstår att hästfantaster flyttar hit.


Soffi ska bo på Flyinge i tre månader med sin yngsta son och fundera över hur hon ska göra framöver och jag är riktigt avundsjuk. Jag älskar Skåne och hade glömt hur mycket jag gör det.


Det här blir Soffis och lillbebbens utsikt. Inte helt fel...

På kvällen tittade vi på när Henric Ankarcrona red Nora litegrann i ridhuset och jag hade varit smart nog att ta med mig riktigt tjocka kläder, för är det något jag minns av alla mina år med hästarna så är det hur jäkligt jag har frusit. Jag kikade på en del andra ekipage och konstaterade att flera hade en ganska dålig kroppshållning på hästen. Nu såg jag mer på problemet ur hållbarhetssynvikel  än rent estetiskt och kommenterade att vissa skulle få rygg och nackproblem om de inte gjorde något åt saken. Detta blev min första läxa att kolla upp när jag kom hem. D.v.s. Hur bör ryttaren träna sin kropp?

Henric och Nora

Därefter gjorde vi oss i ordning och åkte och mötte upp en av Soffis väninnor och hennes sambo och åt på en mysig italiensk restaurang i Lund som heter Vespa, som för övrigt betyder geting på italienska.

Soffi mätt och belåten efter att vi hade ätit en faslig massa vitlöksbröd och en rejält med pasta

Väl tillbaka på Flyinge så satte jag och Soffi igång att möblera om så att lägenheten skulle vara trivsam när Soffi och lilla bebisen kommer dit om några veckor. Vi kånkade möbler i branta trappor till klockan ett på natten. Soffi hade utlovat vin och mys efteråt men tyvärr upptäckte vi att vi hade glömt tändstickor att tända alla mysiga värmeljus Soffi hade plockat med sig. Vi finkammade hela huset och försökte få eld på papper via spisplattan men ICKE. Sen kom vi på att vi även hade glömt snacks och ännu lite senare att vi var väldigt trötta. Det hela slutade med att vi bara drack några ynkliga klunkar av rödvinet och sen dråsade i säng och sov som klubbade sälar.


En vanlig syn när man kommer med bil på Flyinges område.

Följande morgon skulle vi åka hem och det var riktigt sorgligt. Det kändes som om tiden hade stått stilla och jag var tillbaka i hästlivet och kom på mig själv med att tänka. "Tja så här skulle jag kunna tänka mig att bo och ha det". Herregud! Var kom det ifrån? Har inte haft en tanke på hästar på evigheter. Ja, ja vinner jag 50 miljoner på LOTTO så ska jag flytta dit- inte förr...

Innan dess hann vi dock med en morgonfika på Flyinges Café

Numera krävs det inte så mycket för att jag ska vara nöjd, bara jag får en kopp kaffe så kan jag leva med att jag inte har någon häst... Här sitter jag och fikar med utsikt över Flyinges tävlingsarena som harvas och sköts minutiöst. Man har t.o.m. sprinklers som bevattnar underlaget så att det håller sig mjukt och fjädrande.


Flyinges vackra ljusa stallar. På Flyinge är det obligatoriskt att hälsa på alla. Ingen behöver fundera på om de ska hälsa på någon eller inte. Snacka om trevlig inställning och vad gör inte det för hälsan och människors välbefinnande? Någon klok människa sa att inget mänskligt möte kan vara så litet att det inte lämnar ett avtryck. Jag håller fullständigt med!


Så här vackra hus har de på Flyinge. Lägg även märke till "svartbyggena" uppe på taket. Det är storkar som "bor" där.

Det var på hemresan vi kom in på det där fenomenet självförtroende som är så oerhört viktigt i ridsport och som så många har problem med. Både jag och Soffi konstaterade att bristen på själförtroende hade ställt till det för oss många gånger på tävlingsbanan. Nyfiket undrade jag om det finns några grenspecifika "behandlingar" för detta, så detta blir läxa nr. 2 att kolla upp.


Inte ens enkelriktat hindrade oss från att skaffa kaffe och kanelbullar.

138 timmar efter att jag lämnade Solna återvände jag med totalt 120 mil i kroppen och en massa intryck och återuppväckta minnen. Nu väntade lite mat och sen sängen för att orka köra ett spinningpass kvart i sju följande morgon. Tyvärr vaknade jag förkyld och gjorde inte saken bättre av glömma pulsklockan. Man FÅR inte glömma pulsklockan när man är krasslig!! Nu har jag knappt någon röst. Klantigt!
Nåja, kunde säkert varit mycket värre :-)
Ha det gott så återkommer jag med mina "läxor"
Kram Åsa-Helena