När ska idrottstränare börja fatta?
Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag stöter på en klient som har problem med sitt ätbeteende som berättar att det hela har börjat med en kommentar från en idrottstränare om att hon borde gå ned i vikt eller att hon har gått upp i vikt. Varje gång blir jag lika förbannad och frustrerad över att det ska vara så svårt för idrottstränare att förstå vilken otrolig skada de orden ställer till med.
Om man nu vill komma till rätta med dåliga kostvanor på idrottsklubbarna så får man baske mig göra det kollektivt och kostråden som ges ska följa vanlig svensk praxis för energiberäkning (inte svältkost som på en del håll-skräckexemplen är många). Det man eventuellt tror sig vinna på att få någon deltagare att gå ned i vikt är verkligen ett korkat risktagande. Vilket är bättre - att ha en idrottare som väger nåt kilo för mycket och mår bra eller en idrottare som får en ätstörning, går sönder och måste sluta helt?
Morr från ilsken Åsa-Helena
