Mycket vardagsmotion blev det
I tisdagsmorse körde jag min vanliga spinning och sen mötte jag upp min väninna och gymkollega Helena med sin lilla dotter Olivia. Vi promenerade förbi kära Hagaparken och in till stan där vi givetvis DRACK EN LATTE SÅKLART!! :-)
Sen på onsdagskvällen släpade jag med mig maken ut på promenad för jag har upptäckt att det är fruktansvärt krävande att sitta mycket på arbetet. Måste ut och röra på benen helt enkelt.
På torsdagmorgonen han vi med en promenad i Hagaparken före jobbet. Det småregnade lite grann men vi var ändå så här glada...
På pendeltåget till jobbet får jag sällskap med Idris Ibrahim som bor i porten bredvid. Om ni inte känner igen namnet så kan jag berätta att han hörde till en av de bästa löparna i Sverige när det begav sig. Han är bland annat svensk mästare i terräng och kom trea på Stockholm marathon och har massor av meriter med sig i ryggsäcken. Jag minns när han jobbade i Farsta och berättade att han skulle jogga till jobbet...FRÅN SOLNA!
Nu är han på väg till jobbet på söder. Han berättar att han tänker springa hem och för att inte löpturen ska bli så kort så kommer han springa förbi Kristineberg!! Han har också sålt bilen för han springer ju ändå dit han ska och när familjen ska någonstans så kan de lika gärna åka kommunalt. Vilken kille! Från att ha känt mig lite duktig kände jag mig nu som en riktig latmask. Jag blev faktiskt lite förbannad på mig själv. Varför springer jag inte i Hagaparken istället? Nä nu ska jag baske mig börja med löpningen. Varje gång jag träffar Idris så vidgar han faktiskt mina vyer. Varför gå när jag kan springa? Svaret börjar på lat och slutar med mask.
När jag kom fram till Östertälje där jag jobbar, tänkte jag köpa en kaffe coh precis när mannen i kiosken hade hällt upp kaffet kom jag på att jag hade gett sonen mina kontanter (han påstod att han borde ha påsklovsbidrag). Naturligtvis tog man inte kort i kiosken. Det slutade med att jag fick springa bort till en ICA butik som hade bankomat, men givetvis hann jag inte på långa vägar tillbaks i tid till min buss. Istället fick jag tokgå till jobbet från den sabla ICA-butiken uppför en evighetsbacke. Mannen i kiosken är säkert sur på mig nu för jag hann inte ta mig tillbaka och betala för kaffet. Å andra sidan fick jag inget kaffe heller. Nog för att det är gott med kaffe, men nån jäkla måtta får det faktiskt vara.
När jag sen skulle hem så missade jag bussen -igen. Jag sprang inte, men gick i rask takt och sprang uppför trapporna...
Sen på onsdagskvällen släpade jag med mig maken ut på promenad för jag har upptäckt att det är fruktansvärt krävande att sitta mycket på arbetet. Måste ut och röra på benen helt enkelt.
På torsdagmorgonen han vi med en promenad i Hagaparken före jobbet. Det småregnade lite grann men vi var ändå så här glada...
På pendeltåget till jobbet får jag sällskap med Idris Ibrahim som bor i porten bredvid. Om ni inte känner igen namnet så kan jag berätta att han hörde till en av de bästa löparna i Sverige när det begav sig. Han är bland annat svensk mästare i terräng och kom trea på Stockholm marathon och har massor av meriter med sig i ryggsäcken. Jag minns när han jobbade i Farsta och berättade att han skulle jogga till jobbet...FRÅN SOLNA!
Nu är han på väg till jobbet på söder. Han berättar att han tänker springa hem och för att inte löpturen ska bli så kort så kommer han springa förbi Kristineberg!! Han har också sålt bilen för han springer ju ändå dit han ska och när familjen ska någonstans så kan de lika gärna åka kommunalt. Vilken kille! Från att ha känt mig lite duktig kände jag mig nu som en riktig latmask. Jag blev faktiskt lite förbannad på mig själv. Varför springer jag inte i Hagaparken istället? Nä nu ska jag baske mig börja med löpningen. Varje gång jag träffar Idris så vidgar han faktiskt mina vyer. Varför gå när jag kan springa? Svaret börjar på lat och slutar med mask.
När jag kom fram till Östertälje där jag jobbar, tänkte jag köpa en kaffe coh precis när mannen i kiosken hade hällt upp kaffet kom jag på att jag hade gett sonen mina kontanter (han påstod att han borde ha påsklovsbidrag). Naturligtvis tog man inte kort i kiosken. Det slutade med att jag fick springa bort till en ICA butik som hade bankomat, men givetvis hann jag inte på långa vägar tillbaks i tid till min buss. Istället fick jag tokgå till jobbet från den sabla ICA-butiken uppför en evighetsbacke. Mannen i kiosken är säkert sur på mig nu för jag hann inte ta mig tillbaka och betala för kaffet. Å andra sidan fick jag inget kaffe heller. Nog för att det är gott med kaffe, men nån jäkla måtta får det faktiskt vara.
När jag sen skulle hem så missade jag bussen -igen. Jag sprang inte, men gick i rask takt och sprang uppför trapporna...
Kommentarer
Trackback
